2 februari, 2011
Jag och min handledare diskuterade för ett tag sedan om det är bra eller inte att man tycker om sina klienter. Jag tycker verkligen så mycket om de männsikor som jag möter, som kommer till mig och gör mig delaktig i deras liv. Är det bra eller inte? Det finns de som menar att ett neutralt förhållningssätt är att föredra. Flera av de klienter jag har mött har vid våra utvärderingssamtal lyft fram att de ha känt att jag har tyckt om dem på riktigt och att det har varit en av de delar som de upplevt som positiva i terapin.
Någon vecka senare får jag det nya numret av Sokraten (medlemstidningen för Svenska föreningen för kognitiva och beteendeinriktade terapier) och läser Mia Östlins artikel om Schematerapi. Det hon skriver om det terapeutiska förhållningssättet Limited reparenting bekräftar min känsla av det positiva i det jag upplever tillsammans med mina klienter.
Hon skriver att Limited reparenting och Empatisk konfrontation är grundat i synen på vad ett barn skulle behöva i den utvecklingsfas där klientens grundbehov inte blev tillräckligt mötta. Limited reparenting innebär bland annat att förmedla en hög grad av värme, omsorg och omvårdnad. Terapeuten är inte neutral utan uppträder som en verklig person istället för att spela rollen som terapeut, vilket ställer krav på terapeuten att kunna vara ärlig, direkt och genuin samtidigt som hon/han validerar klientens känslor. Det räcker då inte att vara skicklig i att använda teknikerna. Terapeuten måste också genuint tycka om sin klient samtidigt som hon/han sätter rimliga gränser (Empatisk konfrontation). Förhållningssättet förutsätter att terapeuten känner sina egna (eventuella) dysfunktionella scheman och kan hålla sig från att agera ut dem i terapisituationen (utan att ”gömma sig bakom neutralitet).
Forskningen har också visat att det viktigaste för att en terapi ska vara verksam är att man får en allians mellan terapeut och klient. Om jag utgår från mig själv som människa så har jag lättare att känna tillit till en person som förmedlar värme och visar omsorg än till en som strävar efter att inte visa något. Det passar kanske inte alla men det blir så för mig och det är jag tacksam över.
14 april, 2010
ACT – acceptance and comitment therapy är en av de terapiformer som ryms under KBT-paraplyet. Efter att ha varit på en heldagsföreläsning med Anne Rotthaus på KBT-Svealand vill jag bara kasta mig över alla böcker som finns i ämnet. Men jag skall ge en liten sammanfattande bild av en del av de utmärkande dragen i synsättet inom ACT.
Värderiktningen i livet
Allt blir ju så mycket enklare om vi vet vart vi ska. Då kan vi prioritera vissa saker framför andra även om det på kort sikt kostar oss något. I början av en ACT terapi lägger man ner mycket tid på att se vad som är det viktiga i klientens liv. Hur man vill att livet skall se ut och vad man prioriterar och stävar efter – värderiktningen. Det är den man stämmer av mot i det fortsatta arbetet.
Förväntningar om ett lyckligt liv kan ställa till det för oss
Inom ACT som springer ur buddismen har man förhållningssättet att lidandet är en naturlig del av livet. Bara vår föreställning om att vi har rätt till ett problemfritt liv – ett lyckligt liv – ställer till det för oss. Vår hjärnas syfte är inte att göra oss lyckliga utan att få oss att leva och överleva. 80 procent av vår hjärnverksamhet går ut på att få oss att överleva – vi letar efter faror. Vilket ibland kan ställa till det för oss. Vi skall inte döma oss för att vi inte kan styra våra tankar, känslor och beteenden, vi gör ju vad vi kan för att vi skall överleva utifrån det vi har lärt oss. Det blir inte alltid rätt och är inte alltid lätt och allt rår vi inte på men vi kan förhålla oss till det.
Språket kan hindra oss att vara i nuet
Och den välsignelse som vårt språk är också vår förbannelse. Vi kan föreställa oss saker som om vi upplevt dem och lära av dem utan att ha upplevt dem – vår hjärna bearbetar dem som att de vore sanna och vår kropp reagerar på det vår hjärna upplever. Ofta fungerar det jättebra och medför stor nytta när vi skall lära oss vad vi skall akta oss för eller när vi skall lära oss något nytt. Men ofta mår vi dåligt av föreställda scenarion också – för att vår hjärna upplever dem som verkliga. Ju mer vi är här och nu och inte i bilden av dåtiden eller i föreställningen om framtiden desto större är vår förutsättning för att lyckas.
Kan vi förhålla oss till det vi mår dåligt av på olika sätt?
Inom ACT skiljer man på ren och oren smärta. Den rena smärtan är den smärta som vi har frikopplat från pålägg och föreställningar. Till exempel om vi förlorar vårt arbete så är förlusten av samhörigheten och tillfredställelsen i att göra ett gott jobb förknippat med ren smärta. Medan till exempel föreställningarna kring vad folk runt omkring skall tänka eller säga om oss eller vad vår arbetslöshet kan leda till i framtiden, är oren smärta. Inom ACT arbetar man med att lära sig skilja på dessa två.
Psykologisk flexibilitet eftersträvas inom ACT
Med psykologisk flexibilitet menas till exempel att man har förmågan att skilja på vad som är verkligheten och vad som är tankar om verkligheten och att acceptera att man har dessa tankar. Att man genom att vara mer i nuet begränsar den symboliska verklighetens inflytande när det påverkar oss negativt och ökar inflytandet av det verkliga livet istället. Och att man i tillägg lär sig skilja på ren eller oren smärta och hittar olika strategier att hantera smärtan på som harmonierar med den värderiktning man har i livet har man utökat den psykologiska flexibiliteten.
Hur låter det?